Revolution i det offentliga rummet

Det offentliga samtalet, på fikarasten, på kontoret osv - dvs i miljöer där man inte väljer sitt umgänge - upptas av två typer av personligheter. De präktiga och de med dålig (läs: “folklig”) smak. Oftast kombinerade i samma person.

De präktiga är de som tränar, äter nyttigt, skrapar bort smöret från mackan, går till jobbet, dricker mineralvatten etc. Inget fel i det. Problemet är att de ska berätta om sin präktighet för omvärlden - en omvärld som även jag tvingas ingå i ibland. De ska föra fram sin livsfilosofi som den enda rätta, vägen till lycka, vägen till kroppslig och själslig harmoni. Jämt ska det sitta nån präktig jävel och spy ut sin präktighet över oss andra. Vi misslyckade individer som inte vet vårt eget bästa. Vi svaga individer som tycker livet är för kort för att slösa bort på morötter och fettfri mjölk (=färgat vatten).

De med dålig/”folklig” smak är de som börjar diskutera senaste Robinson på måndagsfikat. Det är de som tror att folk bryr sig om deras jävla Peter Jöback-musikal de såg i helgen. Det är de som tror att alla accepterar att de spelar senaste Radio Rix-hitsen på högsta volym. “Det är ju musik som alla tycker om”. Fuck you!

Jag tänker återkräva min rätt till det offentliga samtalet. På nästa fika kommer jag att förklara att jag snusar, dricker offantliga mängder kaffe, dricker läsk till maten, tränar aldrig, röker en cigarr ibland samt äter pizza och godis flera dagar i veckan. Jag kommer att se på deras chockerade miner och vänta på kommentaren “men det är ju inte nyttigt.” Men jag kommer att förklara för dem att eftersom jag mår bra av det så ger jag blanka fan i deras hälsofascism och präktighet. Jag kommer att förklara att mitt mål i livet är att ha det bra - inte att släppa luktfria fisar.

Jag kommer att berätta ingående om den senaste zombiefilmen jag såg. Detaljerat beskriva hur zombierna tuggar i sig en arm. Jag kommer att avge en recension av konserter jag varit på och berätta om konserter jag ska på. “Va? Har du aldrig hört Interpol?”. Jag kommer att spela My Bloody Valentine på högsta volym på kontoret. Och jag ska chockera dom med att berätta att man kan åka till London utan att vare sig se en musikal, kolla på vaxfigurer eller besöka en fotbollsmatch.

Jag kommer inte att sitta tyst och acceptera att andra människor utgår från sin egen smak och sina egna intressen som normrådande för resten av samhället.

Jag kommer att göra revolution.

Fast vi vet alla att det inte kommer att bli så. Men jag får väl drömma lite?