Tim Kasher är min vän.
Fast jag känner honom inte.
Jag har i och för sig träffat honom i ungefär en sekund efter en konsert i Malmö.
Men ändå. Jag känner det. Han är min vän. (Och faktiskt min “tvilling”, vi är födda samma dag, samma år)
Tim är låtskrivare och sångare i Cursive. Och Cursive har gjort några av de bästa låtarna, och texterna, i rockhistorien.
Tims röst är speciell. Det är inte den mest skolade i musikbranschen. Men den är ärlig. Den pendlar mellan lugn, nästan viskande, och vansinne. Ångestskrik.
Detta visar sig extra tydligt i den första låten med Cursive jag hörde. Den geniala After The Movies. En av de vackraste, och samtidigt smärtsammaste låtar som har gjorts.
Den börjar lugnt, med Tim som så gott som viskar fram texten.
After the movies
In the parking lot
We stared so long
And you kissed me
With ripe young breath
And I kissed you
One night as forever
Men så långsamt stegrar tempot. Tims röst bli mer fylld av känslor, av begynnande ångest.
In the movies
Well, they never had it so good
One moment
So infinite
On soft wet lips
Sången övergår mer och mer till rena vrål. Desperation. Vansinne. Den ständigt närvarande ångesten.
And I miss you
Are you glad I’m finally gone?
I’m so sorry to hear that
I’m so sorry
I’m so sorry
Till slut finns inget stopp. Nu finns ingen återvändo. All sång är borta. Allt vi hör är en man som vrålar ut sin smärta.
Have I hurt you?
I have hurt myself
These sad songs won’t change anything
Love as fragile as a wineglass
It should have been forever
Love as fragile as a wineglass
It couldn’t last forever
I’m so sorry
It should have been forever
Det är inte vackert. Det är fult. Trasigt.
Men ändå så jävla vackert.
I sista stunden så lugnar han ner sig något.
I remember how we kissed
One night as forever
En ensam elgitarr och oregelbunden bastrumma avslutar det hela.
Fyra minuter och tjugofem sekunder utan hopp.
Ingen kan stå oberörd.
Men Cursive är ändå ett band som kan ge hopp. En känsla av att man inte ska ge upp trots allt.
Det märks framförallt i Staying Alive.
Jag borde kanske inte gilla den. Den går att beskriva som episk, tio minuter lång som den är. Men ändå. Det finns något oförglömligt i den. En nerv. Något som ger gåshud. Ett komp och en melodi som är nästan skrämmande. Så mycket känsla.
Oväsen och skönhet samtidigt.
Och en text och sång som skär genom ben och märg. Men som ändå visar att det finns en morgondag. Kanske blir allt bättre. Ge inte upp bara.
I’ve decided tonight, I’m staying alive,
Just kicking and screaming.
Tonight, I’m staying alive,
Just boiling and streaming.
There are things far too dark to comprehend.
Sleep on it, one more night.
One more night.
I celebrate!
Alive!
I’m staying alive.
Kicking and screaming,
But boiling and streaming,
Staying alive.
doo doot doo doot doo doot doo doot
doo doot doo doot doo doot doo doot
the worst is over
Första gången jag hörde den satt jag bara som förstenad. Stirrade rakt ut i tomma luften. Med glansiga ögon. Jag vet inte varför. Tårarna bara kom.
Det går inte att förklara. Men det är först då man inser vad som är stor musik. Stor konst. Konst som berör.
Därför är Tim Kasher min vän.