GTA-debatten igen.
Tor 15 Maj 2008Varje gång det släpps ett nytt spel i GTA-serien (Grand Theft Auto) dyker upp nån tomte som vill förbjuda det, eftersom de handlar om “sex och våld” (till skillnad från samhället då?). Den här gången är det en dåligt påläst kristdemokrat (vad annars?) som går loss i Expressen (en tidning som mest handlar om just sex och våld) - och vill förbjuda spelet (som han troligen aldrig ens sett). Ett av argumenten är exempelvis:
Det räcker med att en procent av spelarna blir negativt påverkade, att vi räddar livet på en enda ung människa, för att ett förbud ska vara acceptabelt. Vi måste ta ansvar för våra kommande generationer.
Låter bra, men är givetvis helt absurt. Precis som Orvar Säfström skriver i sitt utmärkta svar:
En hedervärd vädjan, men förutom svårigheterna att bedöma om ett förbud verkligen räddat någon saknar den grund i tillgänglig fakta och statistik. Å andra sidan borde vi i linje med Bergströms logik för att förhindra eventuella dödsfall i framtiden omedelbart förbjuda politik (Palmemordet), kristendom (Knutby) och fiske (nästan 50 svenskar har redan drunknat i år).
Nu ska jag inte uppehålla mig mer vid de artiklarna, utan läs dom själva. Jag väljer istället att här publicera ett gammalt inlägg av mig, från förra GTA-rundan för 3 1/2 år sen:
Grand Theft Auto - vår tids stålmannen!
Om ni har tråkigt hemma på vinterkvällen så kan ni ladda hem Nils Bejerots bok Barn - Serier - Samhälle från 1954. Jämför gärna hans åsikter om serieeländet med de som framförs om TV-spel av Fair Play. Inte mycket har hänt på moralistfronten på 50 år. Då var det de tecknade serierna som stod i skottgluggen och som hotade de stackars barnen. För 25 år sen var det videon. För 15 år sen var det rollspel. Och nu är det dataspel. Så när jag har kallat dagens moralister för ny-moralister så har jag fel. Det är inte nytt. Tvärtom.
Så fort samhället går igenom förändringar, oavsett vad det beror på, så finns det alltid någon eller några som försöker hitta syndabockar. Det kan vara folkgrupper, som judar eller branscher som dataspelsbranschen. I vilket fall som helst så är argumenten dem samma. De förstör vår fina moral.
I förordet till den upplagan (gavs ut 1981 av FIB/Kulturfront) av boken som finns för nedladdning kan man läsa:
När Barn-Serier-Samhälle första gången publicerades 1954 var det författarens förhoppning att boken skulle “bidra till en vidgad och fördjupad debatt i seriefrågan”. Trots de snart trettio år som gått och den debatt som faktiskt förts sedan dess är det beklämmande att se hur lite som egentligen har ändrats. Serierna är fortfarande, liksom storebror kioskdeckaren, “ett väsentligt mentalhygieniskt och kulturellt problem som angår oss alla”.
Mentalhygieniskt? Jo, jag tackar. Bokbål nästa?
Huvudproblemet kvarstår dock. Bekämpandet av det kulturella förfallet, särskilt bland ungdomen, är ännu en första rangens kampuppgift för föräldrar, lärare och den ansvarskännande folkopinionen.
Det kulturella förfallet. Låter fint. Det är ju inte alls ett ord som man förknippar med totalitarism - eller varför inte Sverigedemokraterna. Well. Det är ju skrivet för över 20 år sen så mycket kan ha hänt sen dess. Eller? Skillnaden är väl att man inte använder samma ordval idag.
I förordet från 1954 kan man läsa:
Är kriminalmagasinen och gangsterserierna en av förklaringsgrunderna till den ökade ungdomsbrottsligheten och nerbusningen i övrigt bland både barn och ungdom, eller är det tvärtom så att de barn och ungdomar som av helt andra orsaker är hårda, råa och aggressiva, söker sig till den sortens läsning för att den bäst passar deras mentalitet och livsföring?
Här kan du byta ut orden kriminalmagasin och gangsterserie mot valfritt ord. Exempel: negerjazz, rockmusik, våldsvideo, rollspel eller tv-spel. Då förstår du att det är tidlöst.
Jag tänker inte tråka ut mina läsare med massa citat ur boken, ladda hem och läs själv - den är bara 230 sidor knappt. Men några höjdpunkter, som alla kanske inte har så mycket med dagens TV-spelsdebatt att göra - även om del låter exakt som idag, kan jag dela med mig av:
Stålmannen är ett av de vidrigaste magasinen med sin blandning av våld, brott, brutalitet, övermänniskodyrkan och kvasivetenskap.
(…)
En civiliserad framtid kommer att förfäras över seriemagasinens epok.
(…)
Vår vuxna generation är då sannerligen inte mycket att sätta upp som kulturellt föredöme för ungdomen. Det är den gamla generationens kulturella armod som har gått i arv och nu blivit föremål för exploatering i storindustriell skala.
(…)
Fronten mot Stålmannen och hans bröder är bred och mäktig. En mängd lärar- och föräldraföreningar har uttalat sin oro, ungdoms-, kvinno-, nykterhets-, folkbildnings-, fack- och fredsorganisationer har protesterat och begärt att något görs från statsmakternas sida, och stora religiösa kretsar har engagerat sig i kampanjen. Hundratals välbesökta protestmöten över hela landet har samlat den breda opinionsrörelsen och sänt sina resolutioner till regering och myndigheter.
(…)
En tidsödande men säkerligen framkomlig väg vore att i en rad länder bilda någon slags rikskommittéer för bättre serier (gärna under Unescos överinseende eller i dess regi), knyta dem ekonomiskt och organisatoriskt samman och utlysa pristävlingar för nya, bättre serier (gärna med en nationell särprägel) i berörda länder. Vid organisationens högkvarter (kanske lämpligast i Paris där man trycker bra och billigt) skulle sedan den internationella serietidningen av ny typ ta form och tryckas i flerfärgstryck
(…)
Vi bör alla verka för upplysning om serieeländets faror
Jag kan upplysa alla om att jag har läst serier sedan jag var 5-6 år - och läser fortfarande serier. Jag har tusentals tidningar i lådor hemma. Så nu vet ni varför jag är som jag är. No comics and no computer games make Daniel go…CRAZY!
(Tack till Copyriot, som fick mig att leta djupt ner i de Bejerotska tankegångarna.)